Hur svårt ska det vara att vara ensam? Varför blir det så att man sitter hemma och får panikångest bara för att man sitter där själv i desperation och bara önskar att man vorde dead. Jag kan vara hemma själv och känna att min bröstkorg trycks in och jag klarar inte av att bara sitta där helt ensam utan en enda jälva levande varelse runt omkring mig.
Det är då jag går ut på stan, tänker att man måste känna sig mindre esam i stadens vimmel, men nej... då känner jag mig ännu mera ensam... jag ser hur alla går tillsammans och hur alla skrattar och pratar minnen och framtid tillsammans, det är som i en film... en dålig klysh film där ett par gör slut och helt plötsligt så ser han/hon söta par överallt. Det är som att verkligheten vill strö salt i såren...
jag fattar inte varför det ska vara så svårt? Men känslorna tar liksom över, man ringer en vän eller dylikt och hör hur roligt han/hon har det och hur personens omgivning ger honom/henne en lugnande säkerhet i rösten. Jag fattar inte hur jag ska stå ut med detta. Ibland, ursäkta, ofta... känner jag att jag bara vill ta mitt pick och pack och flytta hem, hoppa av skolan och bara dra. Det kanske känns bättre att vara ensam när man inte har något annat val eller några vänner som faktist kan höra av sig men aldrig gör det. jag har alltid varit en välidgt oberoende person som klarat sig själv... men nu inser jag att enda anledningen till att jag gjorde det var för att jag visste att om ensamheten började eka i huvudet kunde jag alltid åtgärda den med någon närståendes kärlek... men det funkar inte så längre.... det är som att jag svälter av bristen på bekräftelse att någon verkligen behöver mig som jag behöver honom/henne... Det är då man drunknar i sin egen självömkan och tycker så idiotiskt synd om sig själv. Vi får se hur länge jag står ut med detta, jag kanske rent ut sagt vänjer mig vid att inte känna mig behövd av någon.... fy, den tanken är hemsk att tänka? för varför ska man lev om ingen behöver en? Det sjukaste är att jag ens tänker i dessa banorna... Inte konstigt att jag känner mig patetisk.
2008-09-30
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag är...
- Lisa Olofsson Lexé
- Skåne, Kristianstad, Sweden
- Lisa 17 år,ung och galen. Mitt liv cirkulerar runt musiken, vännerna, familjen, och jakten på livserfarenhet. Är för tillfället en riktig livsnjutare och tar varje dag som den kommer, går väl över med åldern sen antar jag :D
1 kommentar:
Så fel du har när du känner att du inte är behövd!! Vi är väldigt många som behöver dig och som är beroende av att just du finns Lisa!! Jag förstår att det är jobbigt att vara ensam, samtidigt är det ju det valet du har gjort när du valde att flytta. Men det är nog inte alltid lätt att inse det. Jag tror att det är mycket annat som ligger bakom din känsla av ensamhet, fundera på det... Vi har ju alltid alternativet att säga upp lägenheten för du är alltid välkommen tillbaka hem till mamma i Olofström, det hoppas jag att du vet!!! Känn efter ordentligt, ta ett beslut och försök att acceptera det och leva med det! Du är stark Lisa och vi är många som stöttar och älskar dig! Jag är stolt över dig! Borde kanske säga detta lite oftare... Kram mamms
Skicka en kommentar